Aime Jules Dahl, hans fru och dotter Porträttet av Dahl-familjen målades av den brittiska målaren Alma-Tadema Lawrence 1876 under välståndstiden i viktoriansk tid, då flid, ekonomisk, punktlighet och nykterhet var grunden för samhällets moral. Dessa postulater påverkade bland annat utvecklingen av konst och målning, i synnerhet. Det presenterade familjeporträttet av Dalu är ett levande exempel, ett blygsamt, uppriktigt sett realistiskt, snålt med överdrivningar.
Verket ägnas åt skulptören E. J. Dahl, inte mindre känd på den tiden, vars hand inkluderar verk av Eugène Delacroix, triumfen i Silenus bevarad till vår tid, i Luxemburg-trädgården, gravstenen till V. Noir på Pere Lachaise-kyrkogården. Det bör noteras att konstnären själv inte ansåg sig vara en porträttmålare och föredrog historiska ämnen. När det gäller att skriva porträtt, fick bara nära och vänner hans uppmärksamhet. Dalus familj var tydligen vänlig med författaren. Hennes porträtt visade sig vara okomplicerat och som ett snabbt brev från naturen, av en slump.
Mycket lätt arbete, eller hur? Skulptörens dotter är ung och vitkalkad till renhet. Hon är som en ljus plats i sin fars liv – med ett uppriktigt utseende, fortfarande utan list och lögner. Kontrasten mellan barnets barndom betonas av tröttheten hos modern och av redan olika ögon fulla av ångest, livsvisdom, djup. Jules själv, som en limmad bild, hyllas av målaren för att vända sig. Han passade knappt in i duken. Hans bild raderas något på grund av den avstämda paletten i den avlägsna planen. Men den genomträngande blicken av svarta ögon livligar ansiktet.
I Dahls begåvade fingrar kläms brinnande cigarett. Allt talar om transienten att skapa arbete utan ett särskilt uttalande. Trots påståendet från Alma-Tadema om att inte ha deltagit i porträttmålning, motbevisar bilden av paret Dahl denna idé. Porträttet är skrivet mycket professionellt, med en intressant djärv layout av karaktärerna, i en annan, men inneboende i den eran, tekniken och med en annan komposition.
(1 votes, average: 5,00 out of 5)