1634 gifte sig Rembrandt med en tjej från en ädel familj – Saskia van Eilenburg. Det kommer en tid av extatisk kärlek, stor lycka. Charmig Saskia går in i Rembrandts liv och ingår i hans konst. I kärlek följer hennes ögonkonstnär.
Efter varandra visas många skisser från hans hand. Nu skildrar han henne klädd framför en spegel, sedan en patient som väntar på en baby eller en lycklig mamma med sin son i armarna. Flera porträtt av hans älskare skapar Rembrandt i etsning och målning. Med lätthet fängslar mänsklig värme Dresden-porträttet av Saskia från 1633. Med huvudet lutat graciöst vänder hon ansiktet mot oss.
Slyly ögon skvaller, kärleksfullt flyktande leende visas på läpparna. Det var i det ögonblicket, lunefull, öm, flirtig och visade det för Rembrandt. Och i själva stämningen och utseendet hos Saskna, och på det sätt som Rembrandt uppfattar det, finns det en äkta festlighet. Varmt ljus spelar i ansiktet och öppen nacke. De upplysta kinderna blir rosa, ett mjölkigt matt pärlhalsband glittrar och skimrar och en örhänge flimrar i den transparenta skuggan.
Till och med en skuggad grön bakgrund, luftig, djup, skriven på det bruna undermålningen på platser, fylld med värme och andetag av ljus och skugga. Färgerna på körsbärsguld, gyllene, blå toner av Saskia-klädsel är vävda in i denna helgdag.
Ingenting mörknar hennes ljusa, sorglösa, unga glädje. Den omedelbara stämningen på den minut som konstnären letar efter och inte kan hitta varken i ”Porträtt av en forskare” eller i ”Anatomilektionen”, han enkelt, ofrivilligt, enkelt förmedlar i detta porträtt. Hans älskade flyktiga leende är fullt av stor poesi för honom, med stor mänsklig mening.
(1 votes, average: 5,00 out of 5)