Porträtt av en gammal kvinna – Rembrandt Harmens Van Rhine

Porträtt av en gammal kvinna   Rembrandt Harmens Van Rhine

Målning av den holländska målaren Rembrandt van Rijn ”Porträtt av en gammal kvinna”. Stående storlek 109 x 84 cm, olja på duk. Ålderdom i en mängd olika alternativ har alltid återfångat Rembrandt: som en karakteristisk verklighet, som modell för bibliska karaktärer, som ett mystiskt svar på den konstsökande konsten och slutligen som en synlig, konstant märkt närvaro av ett levt liv.

Detta intresse för livet och sökandet efter sanningsenhet blev senare huvudpunkterna för attack av klassisk konstkritik; år 1671 klagade Jan de Bishop med en antydning av Rembrandt att ”i Holland framställs Leda och Danae som en naken kvinna med en tjock, svullad mage, med en saggy sköna och spår av strumpor på hennes ben”; Andris Pels komponerade 1681 sin anklagelse mot konstnären i vers och kallade Rembrandt ”den första kättaren i bildkonst.”

Men i vilken utsträckning en så viktig kombination av idealet med det verkliga ger bilderna av Rembrandt en ny djup sanningsenhet som enkelheten i detta porträtt visar sig vara animerad av en otroligt pittorisk rikedom. Det som gick in i den här bilden av en gammal kvinna – hennes vänlighet, fasthet och trots åren som gått, en nära titt – allt detta uttrycker hela hennes liv och gör de bittera tårarna i hennes ålder vackra.

Som en formulering, sensuella element i de bekännande porträtten av Rembrandt, ljus och skuggor, deras motsägelsefulla och spännande övergångar, får en allt större uttrycksfull kraft. Ljus som strömmar ut ur mörker, manifesteras redan i början av konstnärens arbete som en ljus triumferande, inte bara formbyggande utan också moralisk och symbolisk kraft.

Men det var först i slutet av 40-talet av sjuttonhundratalet som ljuset i Rembrandts målningar uppnår fullständigt oberoende, symboliserar en störande invasion eller omvandlar verkligheten, en kunskapskraft eller en bindande rätt för den högsta, ofta gudomliga makten i det som händer.

I den sena perioden av konstnärens arbete förvandlas ljuset till ett magiskt tidlöst och ändå konkret ljus, till en flammande glöd, som inspirerar allt som visas och slutligen smälter samman till en obegriplig värme med färg: ljus blir färg, färg blir ljus. Med djupt förtroende, med oändligt brinnande passion, för Rembrandt invaderar tragedin av en döende, spridd, flimrande, konstant blekad ljusskugga.