Sammansättningen av målningen ”At the Old Ural Factory” är ett av de djupaste konstnärliga besluten i sovjetisk bildkonst. Dess fördel är framför allt dess tydlighet och noggrannhet.
Liksom i ”förhör av kommunisterna” använder Johansson här subtilt den silhuett-dekorativa sidan av den sammansatta konstruktionen. I bildens sammansättning finns det tre planer för karaktärerna: den första, grannen – ägaren och den sittande arbetaren; den andra, en kontorist, en gammal arbetare och en stoker lutad mot spisen; den tredje är en tonårspojke och två böjda figurer av arbetare vars ansikten inte är synliga.
Samverkan mellan alla aktörer som konstnären hittar gör det möjligt att omedelbart omfamna hela grupperingarna med ögat. Men nästan samtidigt med fixeringen av hela bildens sammansättnings-plaststruktur uppmärksammas ögat omedelbart figurerna på arbetaren och ägaren; de fångar mest av allt hans uppmärksamhet. Genom att fokusera på dem förstår tittaren kärnan i vad som händer. Även utan att gå in på analysen av allt som visas i bilden ser vi att dessa centrala karaktärer är oförenliga fiender och att det är en kamp mellan dem. Ögat går från en figur till en annan; fångad av dessa människors duell, vi blir typ deltagare i evenemangen.
När du tittar på bilden ser du att moralisk överlägsenhet är på arbetarens sida. Även om han sitter på golvet är hans figur internt så mycket mer aktiv att det är uppenbart att han håller på att resa sig och stå upprätt till sin fulla höjd, verkar en jätte. Tillverkaren står, men hans figur är inte fast; han verkade svaja och tvingades göra en omvänd rörelse, lutad på sockerröret.
Detta, utan någon påverkan, motståndet från de två stridande klasserna som dirigeras av Johansson med äkta konstnärskap. Målaren gick med en riktig återspegling av de historiska förhållandena i början av den stora sociala kampen. Arbetaren som har kämpat med sin exploatör är fortfarande i tjänst för den anställda slaven. Den kapitalistiska uppfödaren är fortfarande herre för arbetarnas arbete, situationens befälhavare.
På höger sida av bilden – en grupp fabriksarbetare. Det verkar vid första anblicken något fragmenterad och ändå plastiskt generaliserad. Den gamla arbetaren och brandmannen skyddar sin kamrat, den sittande arbetaren. De rosa-mörka, bronsbruna reflektionerna på deras figurer understryker levande proletariernas hårda utseende som torterats av hårt arbete. En lång gammal man med en järnstång i händerna stod upp och skulle tala och flytta till sin herre. Och till och med den gamla brandmannen lyssnar uppenbarligen till den protesterande kamratens ord. Kanske snart kommer han utan rädsla att rusa till förtryckaren. En skräck, konsumtiv pojke som stod i ryggen, och också han räckte på något sätt framåt. Och det är inte av en slump att Johanson lyser upp en grupp arbetande människor av den andra planen som en rasande flamma.
Bilden av Johanson återspeglar perioden i den revolutionära rörelsens historia, då arbetare går från förfrågningar till krav. Genom bilderna av enkla arbetande proletärer visade konstnären hur fruktansvärt denna kollektiva protest av massorna mot exploaterarna skulle vara, med vilken krossande ilska de skulle svara på missnöje med deras krav. Dessa massor kommer så småningom att sammanfalla och marschera mot kapitalismens fästen.
Analys av bildens sammansättning tillåter oss att dra slutsatsen att livsrelaterad övertygelse kombineras i den med tydlig scenuttrycksfullhet. Johannson lanserade här med full kraft en konstnärlig inriktning, utan vilken det är omöjligt att skapa ett genrer.
Uttrycket av hennes hjältes ögon är av stor betydelse för den känslomässiga effekten av Iogansons målning. Ögonen är själens spegel, de förmedlar människans andliga liv. Synskampen hjälper konstnären att djupare avslöja kärnan i relationen mellan arbetarna och ägaren, samt att förstå den arbetande massans kollektiva psykologi.
De skarpa, genomträngande, vita lamporna som blinkar ögonen på den gamla arbetaren, stoker och pojken är fixerade på en punkt, fulla av en enda känsla, och vilket starkt tryck som ackumuleras ondskap mot förtryckarna som de uttrycker, som de gör, ”förstör” dessa hatade uppfödares ögon. Redan genom en ”duell i ögonen” mellan arbetarna och ägaren känner tittaren vars oundvikliga seger slutar denna kamp.
Arbetarens centrala figur avbildas av konstnären vid kolven. På den fungerande rosa tröjan med en vidöppen krage, grått förkläde, bast skor på benen. Arbetarens ansikte bär spår av tunga, utmattande svårigheter, hans vassa ögon är inflammerade, men hans händer, smorda med kol, är fulla av stor muskulös styrka. Detta är en radikal proletär som har insett att han och hans kamrater inte har något att förlora utom deras kedjor.
Medvetandets ljus inspirerar ansiktet på en proletär arbetare som har kommit upp i öppen protest. Och här, som i ”förhör av kommunisterna”, använder Johanson omfattande användning av introduktionen till den konstnärliga strukturen i bilden av den revolutionära romansen. Här är romantiken av en bra idé, romantiken av framsynen för arbetarklassens ljusa framtid.
Johanson lägger hela sin målare passion i bilden av casterarbetaren. Konstnären skulpterar tappert funktionerna i hans ansikte, beundrar djupet i hans ögon, den fysiska styrkan i hans armar och axlar och hans andas energi. Arbetarens skjorta och förkläde, smutsigt med jord och sot, som förblir sig i sin materiella konkretitet, under borsten av Johanson, förvärvar den speciella skönheten i färg som ännu mer lyfter och gör hela casterfiguren ädla. På dessa platser använder målningar av Johanson rikt bokstavsstrukturen, på vissa platser lämnar duken fritt, avslöjar en kornig yta.
(1 votes, average: 5,00 out of 5)