Målningen ”Madonna in the rocks” Leonardo da Vinci började 1483 och fick en beställning på altarmålningen från en av de religiösa bröderna. Avvikelser med kunder på grund av betalningen ledde till att Leonardo da Vinci lämnade bilden hemma och slutligen slutförde den mellan 1490 och 1494 år. Storleken på målningen är 198 x 123 cm, duk, trä, olja. Målningen ”Madonna in the Rocks” kan betraktas som den första monumentala alterkompositionen i Högrenässansen. I motsats till ”tillbedjan av Magi” här löses denna uppgift av honom helt beväpnad med mogen skicklighet. Den florentinska tillbedjan överflöd av en mängd olika första och andra plan.
I Louvre-målningen skildrade konstnären bara fyra förgrundsfigurer – Jungfru Maria, ängeln, Kristusbarnet och den lilla Johannes Döparen. Men å andra sidan förvärvade dessa bilder kännetecknen av generaliserad storhet; i jämförelse verkar karaktärerna i de tidiga Leonard-verken mindre betydelsefulla. Bilderna av ”Madonna in the rocks” kan kallas idealiskt vackra, men med det obligatoriska tillägget att de bevarar livets uttrycksfullhet. Först och främst hänvisar detta till bilden av Madonna själv, vars moderliga kärlek uttrycks inte bara i gestens hand, samtidigt som den välsignar och skyddar hennes barn, utan också i djup inre koncentration, i den koncentrationen av mental känsla, jämfört med som ser naiv ut ung mamma på bilden ”Madonna med en blomma”.
Quattrocento kände till två dominerande typer av bilder i målarkompositioner – antingen statiska bilder av högtidlig förväntan, eller en detaljerad berättelse, en livlig berättelse. I Leonards målning ”Madonna in the Rocks” finns det varken det ena eller det andra. Karaktärerna saknar begränsning, de kännetecknas av fullständig frihet för fysiska och mentala rörelser. Det finns ingen tydligt uttryckt berättelse om ämnet; istället för att fastställa en specifik punkt tydligt, fann Leonardo i Louvre-bilden en av de viktigaste bildprinciperna för högrenässansen, som kan definieras som förkroppsligandet av den mänskliga bilden i ett tillstånd av harmonisk existens, en speciell balans mellan inre och yttre rörelser. Detta är inte ett enda ögonblick, det är ett märkligt, ”bestående” tillstånd, fritt,
Karaktärernas miljö presenteras också på ett nytt sätt – en slags grott bland bisarre klippor, som liknar jätte – mörka kristaller i form, jorden prickad med olika färger. Separat är varje sten, varje gräs och blomma den finaste bilden av naturen, bevis på Leonardo da Vincis enorma kunskap om geologi och botanik, men i allmänhet bildar de ett landskap med nästan fantastisk karaktär. Detta är inte längre en bakgrund, utan en speciell känslomässig miljö som kommer i aktiv kommunikation med mänskliga bilder – det är inte för ingenting att figurer avbildas inte framför landskapet, som det hände tidigare, utan i landskapet självt. Den traditionella kvartära dissociationen av den första planen och bakgrunden övervinnades därmed slutligen.
För att matcha bildernas generaliserade karaktär, den ”stora” nationsvisionen och Leonardo da Vincis mycket sammansatta tänkande. Hans tidigare tillbedjan av Magi jämfört med målningen Madonna in the Rocks skulle ha verkat helt enkelt kaotisk. I Louvre-bilden manifesterades tydligt förmågan att placera figurerna enligt en tydlig och tydlig geometrisk konstruktion: de verkar vara inskrivna i en likgilt triangel, vars topp sammanfaller med Marias huvud. Så Leonardo da Vinci lade grunden för den pyramidala kompositionen extremt utbredd i målningen av Högrenässansen, vilket bidrog till skapandet av tydliga och harmoniska lösningar.
I Louvre-bilden känner figurerna sig fria och naturliga inom gränserna för denna konstruktion, särskilt eftersom Leonardo da Vinci undviker torr geometrism, och introducerar ytterligare nyanser i kompositionen. Genom att göra det högra nedre hörnet av bilden två figurer – ängeln och barnet Kristus, balanserar konstnären det med hjälp av ett stort gap i den vänstra övre delen, tack vare vilken den lugna statiken i den pyramidala kompositionen berikas av rörelse längs diagonalen. Sådana tekniker med komplex dynamisk jämvikt kommer att bli karakteristiska för mästarna i Högrenässansen.
(1 votes, average: 5,00 out of 5)