Bruegel uppfinner inte den här handlingen. Den gotiska medeltiden utvecklade också en ganska noggrant differentierad ikonografi av dödsdans, dödens triumf, dödskonsten. Det här är olika ikonografiska motiv. ”Dödens danser” var vanligtvis en serie tomter som skildrar en runddans, där skelett, som krampar krampande, drar människor från mycket olika bakgrunder till dansen: kejsare, kardinaler, köpmän. ”Dödenas triumfer” – det är dessa bilder där ofta skelett eller död med en ljå i form av ett förfallet lik tar världen i besittning.
I Nederländerna rasade inkvisitionen, spanjorerna försökte undertrycka en populär uppror med eld och svärd. Allt detta återspeglas i konstnärens arbete.
I målningen ”The Triumph of Death” skriven cirka 1562 skapar Bruegel, som om han tittade på världen genom Boschs prisma, en dumhet ”dödlighet” av döden: i glöd av eldar blev landet kargigt och öde, täckt med pelare med hjul av tortyr och galg; vid horisonten – samma öde hav med döende fartyg.
Intrycket av ondskapsfull fantasi förstärks av det faktum att Peter Bruegel presenterade Döden i form av oräkneliga massor av skelettkrigare, som lockar folkmassor – kardinaler och kungar, bönder och soldater, kvinnor och munkar, riddare, älskare, fester – till en enorm öppen kista. Enligt Pieter Bruegels uppfattning framträder mänskligheten inför döden som ett impotent flertal av blinda partiklar i området för nonsens, grymhet och total förstörelse.
Utrymmet som täcks av bilden är fylt med en mängd olika scener, fyllda med olika symboler. Här är den symboliska representationen av den medeltida förståelsen av ”dödens triumf”, där den avbildas som ett skelett på en mager häst, och ”dödens dans” där alla är lika före det oundvikliga slutet.
I det högra hörnet finns ett bord omgiven av ungdomar som äter och hänger sig med avskedningar; de väntar också på döden.
I det vänstra hörnet finns en figur som ligger i en krona, i en skarlakansröd mantel på ermine päls, i lati, vars död är ett skelett; döden, som redan hävdar sina rättigheter på den, är nu intresserad av guldet som ligger bredvid kungen, erhållet genom bedrag och förvärv.
I närheten ligger en kardinal i en bredbredd hatt, avbildad bakifrån, en enkel stadsbor, som har fallit ner; bredvid henne sitter ett spädbarn som snusas av en skeletthund. En mager häst som drivs av ett skelett drar en vagn full av dödskallar.
På den höga borstenen, bredvid den runda byggnaden av klassisk arkitektur, verkar skelett klädda i en viss sken av vita, grupperade runt korset, vara en domstol.
När du tittar på detaljerna slås du av en omständighet: det finns hundratals skelett, hundratals skalar. Tja, vad kan du ”pressa”, så att säga, i en konstnärlig, figurativ mening från skallen? När allt är helt monotont.
Men Bruegel skildrar dem i sådana svängar, i sådana positioner att dessa skallar, som det är, förvärvar ansiktsuttryck. De verkar vara blinkande, ibland grinande, ibland leende med något slags djävulskt flin, eller tvärtom, hotande blickar i deras ögon. Dessa detaljer utförs underbart av konstnären och vittnar om hans högsta skicklighet.
Duken ”The Triumph of Death” påminner mänskligheten om dödets oundviklighet. Författaren anser att döden är slutet på allt, för hon lämnar inget hopp – inte för ära eller för evighet. Skeletter utför sin fruktansvärda bedömning, som ingen kan undkomma – varken kungen, inte slaven eller predikanten eller syndaren. Människor, som försöker rädda från döden, rusar in i hålet, på locket till vilket också är ett kors, men denna plats verkar inte vara frälsning, utan en slags djurens råttfälla. Världen dör under en begravningskamp av klockor, svängande skelett i det övre vänstra hörnet av bilden.
(1 votes, average: 5,00 out of 5)