Under åren 1897-1900 fortsatte konstnären att skapa sina fantastiska landskap, men först nu hade de inte längre hopp eller glädje. Praktiskt taget alla nya målningar av Levitan presenterar motivet för slutet av mänskligt liv, vård.
Det verkar som om det inte längre fanns någon harsel, ångest eller ekonomiska problem i Levitans liv. Men den ständiga sorgsenheten, som tidigare varit en följeslagare av konstnärens hela liv, vilket gav plats för extern affärsliknande och målmedvetenhet, återspeglades helt i hans målningar.
I landskapet i Twilight har sommardag varit lång slut, fylld med hårt arbete, i fältet samlas höstackar. Efter solnedgången finns det nästan ingenting att se runt, hela tomten är mättad med dödlig trötthet.
Motiven för verk skapade av Levitan under de senaste åren av hans liv, som alltid, är olika. Målaren skrev gång på gång raviner och skogar, våravstånd, höstackar i åkrarna och byns utkant.
Men särskilt kännetecknande för honom i slutet av 1890-talet var den ofta hänvisningen till skymningslandskap, bilden av sovbyar, månljus tyst nätter, när ”öknen hör till Gud och stjärnan med stjärnan talar.” I sådana verk uppnådde han en oöverträffad lakonism av bilden, den av dess generalisering, som gör att konstnären, som någon sa om hans sena sökning, ”monumentaliserar jordens andedräkt.” Ivan Turgenev Vårkväll 1843. Gyllene moln går över den vilande jorden;
Fälten är rymliga, stumma Glisten, dränkta i dagg; Bäcken bumlar i dimmens dimma, våren åska rumlar i fjärran, lat vind i aspen lämnar Skakande med en fångad vinge. Tyst och spännande skog hög, grön, mörk skog tyst. Bara ibland i skuggan av ett djupt sömnlöst blad kommer att rasla. Stjärnan skakar i solnedgången, kärleken är en vacker stjärna, och i själen är den lätt och helig, den är lätt, som i barndomen.
(1 votes, average: 5,00 out of 5)