På bilden av Odysseus och Navzikaya återges en episod när den kraschade Odysseus befann sig på avföringsön, ett sagofolk, som stannar i världen av andra världslig salig existens, som i ett drömmrum. Myten själv föreslog Serov ett sådant bildsystem som skulle visa antiken i stilen med minnen, drömmar, drömmar – om existens på gränsen till sömn och verklighet.
Valet av denna speciella tomt dikterades tydligen av den konsoliderade antiken som antogs i början av 1900-talet. Antiken, som upprepade gånger har förändrats sedan renässansen, beroende på de arkeologiska upptäckterna, filosofiska doktriner, de mest imponerande och inflytelserika tolkningarna av forskare, visar sig vara något svårfångat, osäkert, ostabilt, mirage.
Navzikai-processionen utspelas ”på gränsen till himmel och jord”, där havet, jorden och himlen möts. Detta är en enkel enhet som bär allt som är synligt in i området för himmel-havssynen. V. Samtidigt är det intressant att Serov erkände för Alexander Benois att ”jag skulle vilja skriva Navzikayu inte som hon vanligtvis framställs, utan hur hon verkligen var.”
Därför är de vaksamma observerade och greppna detaljerna: de stora öron på mulor, den graciösa blir Navzikai, silhuetter av kvinnor som bär tunga korgar av linne, vandrade vandrade tillsammans med den majestätiska Odyssey inslagna i färska lakan – skapar effekten av att skissa från livet, som om Serov signerade att ”han var här” och allt som händer ”mellan himmel och jord” såg med sina egna ögon. Antiken sågs av Serov som en välkommen vision-hallucination, en dröm som konkurrerar i sin övertygelse med verkligheten. Trots det faktum att arbetet med den antika cykeln verk förblev oavslutat, fick det intima temat i Serovs improvisationer en genomträngande och integrerad utföringsform, ganska jämförbar med de antikvarianter som erbjuds av tidigare epoker av återupplivningar…
(1 votes, average: 5,00 out of 5)