Detta verk har sitt ursprung under de Chiricos första besök i Paris sommaren 1911, när han presenterade sina verk på Höstsalongen och den oberoende salongen, ”han lyckades överraska sin konst-vana vid allt och inte mycket av förvånad såväl som publiken.” Motivet från tågstationen fascinerade då konstnären. Han orsakade oro och larm, påminde om den första resan – avgången från Grekland efter sin fars död.
När du skapade duken in natur, serverade en av Paris järnvägsstationer nära Place Rennes. Men från den verkliga stationen på bilden av de Chirico finns det lite kvar. Verket kännetecknas av perfekt geometrisk enkelhet, som inte lugnar tittaren, men tvärtom förbättrar hans ångest, ångest och nervositet.
Konstnären använder djärva skarpa raka linjer – kanske påverkade av Picasso. Bilden liknar en bokillustration eller gravyr. ”Montparnasse Station” hänvisar till konstnärens metafysiska period. De Chirico förkroppsligar sina tankar om tiden. Dessa reflektioner återspeglas i flera visuella motsatser. Den stora bågen till vänster är en del av klassisk arkitektur. Det motsätter sig konstruktionen som upptar den centrala delen av bilden – antingen plattformen eller terrassen som vilar på högarna. Dessa fyrkantiga pelare är tillverkade av betong och är tydligt moderna för författaren. Men det är inte allt. Strikt vertikal rök från skorstenen från en lok som är frusen i ett stille landskap antyder att tiden står stilla. Och flaggorna på tornet och i landskapets djup bevarar i vinden.
Ett ordspel läggs till i den ikoniska serien – på franska är ”tid” och ”väder” synonymt med ”le temps”. Bildens utrymme är indelat i två kontrasterande delar som symboliserar två olika världar. Kompositionen verkar byggas på två horisontlinjer. Det grundläggande elementet i det inre rymden, som når basen av betonghögarna, är ett gäng bananer. Dessa två utrymmen förenas av en vacker, geometriskt rak gul väg, på vilken två små mänskliga figurer kan ses.
Mysteri och ångest – sådana upplevelser skapar ett flertal försvinnande perspektiv. Detta intryck förbättras av den jämna och torra målningen. Detta är det största verket av konstnären i storlek. En gång gjorde hon ett sådant intryck på Pablo Picasso att han kallade författaren en ”stationssångare”.
(1 votes, average: 5,00 out of 5)