Målning av Joachim Eyteval ”Golden Age”. Storleken på bilden är 121 x 89 cm, olja på duk. Guldåldern är en vanlig uppfattning för många nationer om det sorglösa, fullt av allt gott och oskyldigt liv för de första människorna. Vanligtvis i termer av denna ”salighet” finns det inga delar av högre intellektuell ordning och ”salighet” reduceras till djurskydd, vilket bevisar legendenas djupa antikvitet. I grekisk litteratur fann legenden om guldåldern sin utveckling i berättelsen om Hesiod om fyra generationer: guld, silver, koppar och järn.
Mellan de två sista har Hesiod fortfarande en generation av hjältar in, vilket stör den gradvisa försämringen av mänskligheten. I romersk litteratur behandlas samma tomt, och mycket nära Hesiod, med undantag av införandet av hjältar, av Ovid. Redan innan Zevs anslutning, under Kronos, var det en lycklig tid. Människor bodde i närheten av gudarna. De visste varken sorg eller sjukdom; det blev ingen långsamt eroderande ålderdom. Döden, lätt som en dröm, kom efter ett långt lyckligt liv.
Själva landet förde alla nödvändigheter, utan någon behandling; överflödiga besättningar kompletterade de första människornas tillfredsställelse. Efter att ha fallit ner, under Zeus vilja, under jorden, bor den gyllene generationen där på de välsignade öarna, under kraften från Kronos, vördade av människor som generation av demoner, givers av alla välsignelser. Uttrycket: ”livet under Kronos” har blivit det ordspråkiga, både i folkliga tal och i det litterära språket. Platon och i synnerhet Dikearh talar om dessa primitiva tider och uppenbarar naturligtvis det forntida begreppet ”salighet”.
Dikearch ser förresten en av de främsta orsakerna till lycka i att medvetet avstå från allt överskott, renhet av andlig och icke-störande mat. Komiker skildrade ibland guldåldern i humoristiska färger, och betonade särskilt överflödet av mat i denna saliga epok, etc.
(1 votes, average: 5,00 out of 5)