Leonardo da Vincis målning The Last Supper förutser en ny scen i utvecklingen av italiensk konst – Hög renässans.
Det illusoriska utrymmet fortsätter visuellt det verkliga utrymmet i det refterande. Sidoväggarna och taket som sträcker sig in i planets djup fungerar som en illusorisk fortsättning av väggarna och taket i refektoriet, men sammanfaller inte helt med dem på grund av deras något tvingade rumsliga vinkel.
Dessutom är bordet med figurerna bakom det beläget något ovanför det refterande golvet, och figurerna visas inte i full storlek, utan något större. Detta eliminerar intrycket av en fullständig optisk enhet av verkliga och illusoriska utrymmen, deras sammankoppling blir komplicerad och förlorar sin unika. Sakral handling blandas inte mer med vardagliga och vardagliga saker och verkar viktigare och betydande.
Ännu mer slående är intrycket av den extrema spänningen i tomtkonflikten som lämnas av Leonardo’s fresco. Det uppnås genom en noggrant genomtänkt sammansättning av en bildhistoria om en evangelisk händelse. Det ögonblick då Jesus just sa sina ord visas: ”… en av er, som äter med mig, förrådde mig”, och därför är alla kompositionsbanor stramade till hans figur – inte bara det optiska, utan också det semantiska mitten av verket.
Ensam och isolerad från resten, dessutom markerad av bilden av ett fönster bakom Kristi rygg, som faller inom fokus för konvergens av lovande linjer, fungerar hans figur som ett tecken på oskaklig lugn och oskakligt förtroende för riktigheten på den valda vägen. Rumsliga ”pauser” på sidorna av den läses visuellt som bilden av en verkligt ”kista” tystnad, omedelbart följt av hans ord, ersatt av en oenighet av förvirrande utrop och i överensstämmelse med ”Är jag inte?”.
Var och en av apostlarnas figurer representerar en viss typ av uttryck, med språket i ansiktsuttryck och gester som personifierar förvirring, ilska och skräck. För att samla alla dessa olika andliga rörelser underordnar Leonardo bilden av styv kompositionsdisciplin. Du kan se att apostlarna är förenade i grupper, tre i var och en, varför deras siffror, i kontrast till varandra, får ytterligare uttrycksfullhet. Med en sådan princip om sammansättningsgruppering avslöjas den inre handlingsrytmen med slående klarhet, dessutom får den möjligheten att utvecklas över tid.
I varje grupp finns det faktiskt ett visst stadium för att förstå de ord som hörs från läraren. En explosion av känslor, vars episentrum ligger mitt i bordet, där Jesus sitter, i form av ett försvagande eko rullar till bordets ändar, varifrån det genom apostlarnas gester som sitter i dess ändar återgår till sin utgångspunkt – Kristi figur.
(1 votes, average: 5,00 out of 5)