”Ångest” – minnet av en por, när världen inte bara verkade hård, utan också vacker – påminner om det Röda tidningens oktober 1919-nummer. En klockmålningstid påminner om en klocka som visar nio timmar trettiofyra minuter – 1934. Konstnären såg: ”Landet som kunde vara ett paradis, blev eldens lera” – men accepterade stoiskt det som ett oundvikligt test. Ingenting kan ses i fönstret, som Petrov-Vodkin alltid har varit ett fönster i världen, ett sätt att kombinera yttre och inre rymden: ”universumet är en döv plats.” Stor tid har slutat. Utrymmet är stängt.
Från V. Kostins monografi Efter att han lyckades undertrycka en lungsjukdom började Kuzma Sergeevich, från 1934, att arbeta igen, och först och främst för nya historiska och revolutionära kompositioner, som han ansåg vara viktigast i sitt arbete. Denna gång erinrade han om de oroväckande dagarna 1919, inbördeskrigets tid, då medborgarna i många städer övergick makten från hand till hand, särskilt arbetarna, som vanligtvis väntade på en plötslig raid av vita gäng på natten, följde vaken tystnaden i staden.
Baserat på sin tidiga teckning av 20-talet, som återupplöser dessa oroande kvällar, gjorde konstnären flera skisser tills han äntligen hittade den mest korrekta lösningen på målningen ”1919. Ångest”. Det bestod främst i det bildkoloristiska ljudet.
Ljusrosa och blå färger i rummet ger en känsla av komfort och blygsam mänsklig lycka. Men nattens intensiva mörkblå färg i fönstret springer ut i denna atmosfär av lugn, som en väckning, och just en så stark kontrast väcker en känsla av ångest. Denna känsla orsakas naturligtvis också av den försiktiga ställningen för en man som tittar genom fönstret och den skrämda gesten från en kvinna som håller en tjej till sig själv. Om i vissa tidigare målningar trichromaticismens system till stor del fullbordade uppgifterna för harmonisering av färg, i kompositionen ”1919. Ångest”, tjänar trichromatic redan fullständigt meningen med verket.
(1 votes, average: 5,00 out of 5)