Bilden av IK Aivazovsky ”Black Sea” har någon slags mystisk appell. Hon får tittaren att inte bara titta på det orubbliga vattenelementet, utan också känna hela sin karaktär.
Det första som slår ögat är en tydlig gräns som skiljer de två eviga konfrontationerna – vatten och luft. Deras kamp är markerad i allt, och framför allt märks det i de toner som konstnären använder. Gröngrå, på platser skrämmande svarta havet, personifieringen av något rasande och allvarligt, kontrast till den gråblå himlen, en symbol för lugn, någonstans långt att bli ren vit. Och samma rena vita dis i horisonten verkar antyda att grannskapet med två kämpar är omöjligt.
Självklart är huvudbilden på duken det ändlösa havet, som IK Aivazovsky fångade i det ögonblicket av den stormande stormen. Det är som en levande enhet med en rastlös själ. Du kan se hur vinden ökar, fånga hotfulla vågor, redo att absorbera alla havsresande. Det är omöjligt att förstå var födelsen av de lilla ”lammen” äger rum, som sedan blir toppen av fruktansvärda vågor. Det verkar som om vi lämnades ensamma med en formidabel naturkraft som tycktes ta den med oss till de långa vidderna eller ta den till den bottenlösa avgrunden.
Även någonstans på avstånd förlorades den gamla båten tillsammans med sin ägare. Närvaron av en så liten detalj, som indikerar närvaron av en levande varelse, indikerar hur liten och obetydlig en person jämförs med de fruktansvärda elementen födda i naturen.
Det är svårt att inte känna hur stark Aivazovskys konstnärliga talang är. Han lyckades inte bara framställa havslandskapets turbulenta tillstånd, utan också visa sin inre skrämmande kraft. Det får någon att beundra duken ”Black Sea”.
(1 votes, average: 5,00 out of 5)