Manet är en konstnär, älskad av samtida konstnärer av honom – många följare som såg honom som ett exempel på frihet och modernitet: från Monet och Cezanne till Matisse och Picasso. Akademismens förstörare och förfäderna till den nya trenden att måla Edward Manet brukade säga: ”Jag målade det jag såg.”
Emile Zola bedömde Manes stil som ”en tydlig och allvarlig målning som skildrar en natur med en grov tillgivenhet.” ”Det första intrycket som någon duk av Edward Mane gör är lite hård och tår. Vi är inte vana att se en så enkel och uppriktig tolkning av verkligheten,” skrev Zola. I början av 60-talet på 1800-talet var Manets verk ännu inte riktigt realistiskt: det fanns fortfarande en viss mängd romantik i honom, särskilt i valet av tema. Konstnären var kapabel till sådana canvases som ”Fiske”, färdigställd 1863.
År 1862 målar Edouard Manet en bild av ”Old Musician”, som visar en grupp människor, som om de kastas ut ur samhället. Bland dem – den gamla juden, i själva verket, samma älskare av absint, som i hans tidigare bild, en liten zigenare med ett barn och två pojkar. Den idealiserade bilden av konstnären är en utstationerad som påminner starkt om arbetet med bröderna Lenen som arbetade på 1600-talet. ”The Old Musician” är den mest grandiose kompositionen av Manet: cirka 2,5 m lång och 2 m hög, i sin realism är den lika med Courbet och Velasquez.
Manets bild är mindre spektakulär, mer konservativ, men mer själskrypande, reproducerar vad konstnären såg när han gick i de trånga kvartera i Little Poland, nära hans verkstad. Prototypen på en vandrande musiker var Jean Lagren, chef för zigenareorkestern, som bodde i Paris-kvartalet Batignolles. Den lilla pojken i mitten av bilden är möjligen skådespelaren för den populära Commedia dell ”arte. Denna bild är Manets första verk, som återspeglar samtida Paris, och en av de få där han definitivt avbildade de fattigaste delarna av samhället och vänd sig till honom tidigare än den moderna världen, som kommer att ockupera det i senare verk.
(1 votes, average: 5,00 out of 5)