Bilden ”Kiss” tillskrivs med rätta ett av de bästa verken i den sena perioden av Picasso.
Hyperboliska ansikten slogs samman till en kyss… Allt här är överdrivet – ögon, näsor, öron, skäggkrullar. På sitt ovanliga sätt, långt ifrån realismen, kunde mästaren på något oförklarligt sätt förmedla både passionens intensitet och de olika känslorna från två kyssande personer.
Kvinnan på duken är sensuell, kärleksfull och passionerad. Med obegränsad hängivenhet och förtroende håller hon sig fast vid sin älskade man. Hennes ögon reduceras till näsbron – det kräver så mycket ansträngning att titta på hennes favoritfunktioner.
En man visar helt olika känslor. Han ser fristående och frusen ut. Hans enorma ögon riktas bort och letar inte alls efter en kvinnas hängivna ögon.
Bildens fantastiska fenomen är att folket som är avbildade, fångade i ett så intimt ögonblick som en kyss borde vara mycket nära, men bilden visar tydligt ett oöverstigligt känslomässigt avstånd mellan dem.
Tekniken som konstnären använder i detta verk är långt ifrån enhetlig. Oavsett om Picasso avsiktligt använde olika metoder, eller sådan stilistisk mångsidighet beror på mästarens svaga syn, vilket tvingar honom att ständigt göra justeringar. Vissa penseldrag på duken skiljer sig i noggrannhet och noggrannhet, medan andra tvärtom kännetecknas av hast och ”lätthet.”
Färgen som konstnären stoppade på är också ovanlig för den sena Picasso. Dessa är blå, blå och grå toner. Som om han i slutet av sitt liv återkallade mästaren igen den melankoliska och tristiska blå perioden i sitt skapande arbete i början av den konstnärliga banan i ett livslångt liv.
Bilden med alla dess avantgarde – trasiga ansikten, otroliga proportioner, deformerade linjer, extremt emotionell. Det är inte främmande för henne som kräver, utan utan aggression, som kan fångas i Picassos tidigare verk.
Nu är bilden i Paris, i Pablo Picasso-museet, och den får alltid uppmärksamhet med sin ovanliga presentation av rymden, figurerna och demonstrationen av mänskliga passion och känslor. Detta outtömliga intresse, som har levt i många år, är en uppenbar bekräftelse på originaliteten hos den stora konstnärsmästaren Pablo Picasso.