Under renässansens dagar var det inte så ofta så att en konstnär målade en bild och försökte framställa inte några karaktärer, utan helt enkelt en favoritscen från verkliga livet. Kosta tillhörde tydligen minoriteten: ”Konserten” var skriven för glädjen att visa människor sjunga i harmoni och nedsänkt i musiken de framför. Mitten av bilden är upptagen av en stor lut, som försiktigt berörs av musikerens erfarna fingrar.
Lutnist verkar likgiltig mot miljön och berörs bara av harmonisk sång med partner. Sångarna på sidorna utnyttjar rytmen på den honungfärgade marmorfäktningen, bakom vilka de känner sig helt i musikvärlden. De är självsäkra, fokuserade och uppmärksammar inte anteckningarna framför dem. Kvinnan, rikt klädd och dekorerad med juveler, lade en vänlig hand på musikerens axel – en gest som utesluter även tanken på ett kärleksförhållande.
Musik har ofta blivit en symbol för upplevelse eller flirta, men här ser vi en trio, osjälviskt nedsänkt i musikvärlden. På parapet ligger ett annat elegant musikinstrument med en båge. Sångare ser fristående, tillbaka i sin magiska musikvärld. De ser var och en på sitt sätt och verkar tillhöra olika samhällssektorer. En rik kvinna, en välklädd lutspelare och en vanlig till höger – alla är så upptagna i sitt yrke att det är svårt för dem att ens vända sig.
Kvinnans frisyr var svagt avspänd från spänningen, och mäns hår var bokstavligen blötläggna från ansträngningarna. Sångaren till höger tog tag i sladden som korsar hans kropp och håller sin hatt med en fjäder. Det är dock tydligt att det är en ofrivillig gest. Båda sångare slår av rytmen, men från vidöppna, enpekade ögon kan vi gissa att all deras uppmärksamhet endast är inriktad på musikens charm.
(1 votes, average: 5,00 out of 5)