Verket ”Flora och Zephyr” skrevs av Adolf Bouguero baserat på den forntida romerska myten om marshmallowerna i Zephyr – det västra ljuset och den varma medelhavsvinden och Flora – den unga gudinnan för våren och blommor. Författaren tog som bas den romerska tolkningen av sagan, medan den grekiska mytologin kallade Zephyr för en stark drivande orkan med regn.
Scenen, som Bogero uppmärksammade på, personifierar kärlek och sammanflätning av de första tecken på natur som vaknar upp ur viloläge. Bilden av Flora, doftande, nästan genomskinlig, är inget som primrose i slutet av vintern. Hennes man, en ung Zephyr med vingar av en brokig fjäril, som om han pollinerade den öppnade knoppen med hans uppmärksamhet, kyssar och ömma rörelser. De är vackra, de vet inte att Morena, vinterns drottning, är rädd för deras heta känslor och kyssas mognad. Bougero skrev de viktigaste älskarna av traditionen med bibliska berättelser. Antika anteckningar läses på sättet att prestanda, även om duken tillhör Salon Akademis riktning.
I händerna på målaren var bördig mark för att skapa ett mästerverk förståeligt som en vuxen publik kärlek scen, och barn överfördes till magi och mysterium. En ljus palett kompletterar sagans intrig med klarhet och transparens i färg. Tekniken att sätta tung olja på marken är så virtuos att den inte gissar högenes slag och utstryk. Pigmentets glansiga yta liknar modern reproduktion.
Tillsammans med den intima scenen i arbetet mycket kyskhet. Bougero sökte inte skrämmande erotik. Han antydde bara sexualitet och applicerade draperier vid behov och täckte Floras ben med hallonduk och muslin. Adolf skrev en varm och tyst trädgård enligt traditionen med varma nyanser och föredrog naturliga färger. Blommorna som strödde gräset liknar barockknoppar – fulla av blommor, med massor av tätt sammanpressade kronblad. Hjältarnas kroppar är oskyldiga, Zephyren är fortfarande ganska ung och har en viss femininitet och oformad muskulatur.
Floraen verkar äldre och starkare än en lätt och viktlös älskare. Verket ”Flora och Zephyr” tillhör den andra halvan av XIX-talet – tröskeln för neo-klassisismen och blomstringen av impresismen, som Bugero inte accepterade varken i hjärta eller själ. I hans duk finns ekon av romantiken och den oundgängliga bokstaven från naturen, som en hyllning till realismen.
(1 votes, average: 5,00 out of 5)