Vrubel har länge upptäckt målningen ”Demon Prostrate”. Han ville skaka tittaren och skapa ett grandios verk, men det verkar som om han inte hade en klar uppfattning om bilden: Demonen ägde den mer än han – Demonen. Han tänkte länge på hur han skulle avbilda denna demon – flygande eller på något annat sätt. Idén om den ”besegrade” demonen verkade som av sig själv.
Demonen kastas in i ravinen mellan klipporna. De en gång mäktiga händerna började piska, ynkligt vridna, kroppen deformerades, dess vingar spridda. Runt fallna lila dysterhet och överfyllda blå strålar. De översvämmade det, lite mer – och de kommer att stänga helt, det kommer att bli en blå yta, ett för tillfälligt vattenutrymme där bergen kommer att återspeglas. Vildt och ynkligt ansiktet på en fallit man med en smärtsamt böjd mun, även om en rosa glöd fortfarande brinner i hans krona.
Guld, skumblått, mjölkblått, rökig-lila och rosa – alla Vrubels favoritfärger – utgör här ett förtrollande skådespel.
Den just skrivna duken såg inte ut som den är nu: en krona glitrade, topparna på bergen lyste rosa, fjädrarna med trasiga vingar, liknar påfåglar, glimmade och blinkade. Som alltid brydde sig Vrubel inte om bevarande av färger – han tillsatte bronspulver till färger för att ge dem glans, men med tiden började detta pulver fungera destruktivt, bilden mörknade oigenkännligt. Men från början var dess färgschema öppet dekorativt – det saknade färgens djup och rikedom, mångfalden av övergångar och nyanser, vilket är i det bästa med Vrubel.
När bilden togs till Petersburg för utställningen ”World of Art”, skrev Vrubel, trots att duken redan var på displayen, om den varje dag, och alla såg denna förändring. Det fanns dagar då demonen var hemsk, och då dök djupt sorg i hans ansikte… Vrubel var redan djupt sjuk.
”The Demon Fallen Down” fångar inte så mycket med sin målning som med den synliga utföringsformen av konstnärens tragedi: vi känner – ”här har mannen bränt ned”.
(1 votes, average: 5,00 out of 5)