Jordbruksbyggnader dök upp på holländska dukar av Van Gogh nästan lika ofta som bläckiga bondestugor. För konstnären var de en integrerad del av existensen av människor som lever och arbetar på jorden.
För Vincent verkade deras liv verkligen sant – hur naturen själv kanske tänkte det. Men samtidigt spökades han av känslan av monströs orättvisa i medvetenheten om bondlivets allvar och hopplöshet.
I detta landskap 1884 skildrade Van Gogh ett gammalt vattenverk. Den mörkare trästrukturen stiger mitt i ett plant fält. Författaren gör horisontlinjen ganska låg, varför bruket verkar monumentalt. Sommarsolen kikar genom de tjocka molnen, men byggnaden ligger kvar i skuggan. Konstnären ägnar stor uppmärksamhet åt teknikens subtilitet och skriver noggrant detaljerna om mekanismen.
Bilden är skriven i dämpade jordnära toner. Men från de övriga verken från den nederländska perioden kännetecknas det av en ganska uttalad pelennost. Här börjar önskan om naturlig överföring av ljus – och luftmiljön, som senare blir grunden för Van Goghs landskapsmålning, dyka upp.
Himlen verkar inte längre vara ett ”främmande” element, dess ultramarinreflektioner är synliga i den ljusa, luftiga massan av avlägsna träd, på det förfallna taket i en gammal kvarn. Landskapets stil påverkades av påverkan från Barbizon-skolan, vars idéer Van Gogh brinner för i början av sin kreativa karriär.