Sedan 1901 har Picasso utvecklat sin egen stil, som kännetecknar den så kallade ”blå perioden” i hans konst. Konstnären skriver uteslutande i en kall, blåblå sortiment. Karaktärerna i hans målningar är tiggare, sjuka eller människor som kastas ut ur livet.
Kall färg ger verken ett sorgligt, ibland tragiskt ljud. Temat för de fattiga går in i nästa, så kallade ”rosa period” av Picasso. Hans sorg är nu en lättare, lyrisk nyans. Färgningen av målningarna är baserad på en kombination av delikata rosa och blå toner.
Konstnären lockas till scener från vandrande cirkusartister. Innan åskådaren passerar sitt liv – tungt, fattigt, men inte blott för en slags romantisk charm. En speciell roll i dessa bilder spelas av temat intimitet, öm kärlek eller kamratskap. Den lilla gouache i Hermitage-samlingen beskriver perfekt Picassokonsten från den ”rosa perioden”.
En tyst och lojal vänskap binder en dålig pojke och en hund – en enkel mongrel med ett intelligent ansikte, förtroende pressat mot foten till sin lilla mästare, medan han sträcker hennes huvud. Picasso betonar pojkens tunnhet, vilket förvärrar proportioner i hans kropp, men denna deformation understryker bara intrycket som görs och tjänar därför till att öka sanningen.
Bilden är rörande utan sentimentalitet, den är djupt mänsklig. Skildrar han ett tunt, blekt, storhuvudigt barn, hungrigt och klädd i trasor, avtar inte hans värdighet utan ger honom en subtil poesi. I Pojken med hunden manifesteras Picassos höga humanism, som utgör huvudfunktionen i hela hans konst. Målningen kom in i Hermitage 1935 från State Museum of New Western Art i Moskva.
(1 votes, average: 5,00 out of 5)