Bacchanalia – Titian Vecellio

Bacchanalia   Titian Vecellio

Titian levde och arbetade vid en tidpunkt då varje manifestation av människan hos människan betraktades som en passion, något som bara är värdigt att bota. Det asketiska sättet att bygga byggdes på en sockel av helighet – ge upp allt, dricka vatten och ät torrt bröd, titta inte på vackra kvinnor, be, omvända, så kommer du att bli frälst. Förneka dig själv allt som är naturligt. Sätt dig själv i en cell med avhållsamhet. Om du inte vill ha det fördömer de dig.

Bacchanalia som skrivits vid en sådan tid verkar vara en konstig, omöjlig invändning mot hela ordningen. I den sätter konstnären inte sitt mål att visa hur motbjudande en person är och hur syndlig hans natur är – tvärtom, han använder färska, ljusa färger, översvämmer himlen med vithet och azurblå, skapar i andan av forntida skulpturer, som om han minns de grekiska gudarna – för alltid glada, för evigt berusade levande och liknar människan i alla.

Människor i bilden orsakar inte avsky och önskan att förråda dem mot anatem. Tvärtom – de är vackra i sin naturlighet. Sjung och dricka, dans och skratta. En gammal man solar på en kulle i fjärran. Den unga flickan sträcker sig och kör bort slumret. En liten pojke som inte uppmärksammar vuxna fyller ett litet behov. Kul och skratt, glädje och frihet – det är detta som ses i ”Bacchanalia”. Det genomsyras av frånvaron av själva begreppet synd. Det visar att allt som är naturligt inte kan vara fult.

Djuren är inte blyga för deras nakenhet. Så, gudarna dricker och häller blod, med hänsyn till att det inte är skamligt och syndigt.

Mannen är ett kors mellan ett djur och en gud, och i bilden av Titian manifesteras detta i all sin ära. En lycklig vila, utgången från buren med påtvingad skuld av skuldkyrkan för allt, ett ögonblick som återstår i minnet och kommer att värma det, även när det passerar. Högtidens hymne, sången av naturens glömda gudomlighet – det är vad ”Bacchanalia” är.