Självporträtt – Jean Francois Millet

Självporträtt   Jean Francois Millet

Gränslöst plogat fält. Morgon. Tystnad hörs. Vi känner oändligheten mellan jord och himmel. Före oss växer en ung jätte. Han går långsamt och sprider vitt korn av guldvete. Jorden andas rastlös, våt av dagg.

Det här är Jean-Francois Millets värld… Vi försöker komma ikapp med såaren, men han går framåt. Vi hör det uppmätta slaget i hans mäktiga hjärta. Ett ögonblick – och vi vandrar genom den skuggiga svala skogen. Vi lyssnar på samtal av träd. Crackle torsk, trä träskor. Och igen är vi i fältet. Gyllene stubbar. Dammdimma. Värmen. Larken sjunger högt i topp. Klipp, ricks. Den skörd.

Vi kvävs av värmen, dränker oss i svett, samlar spikelets tillsammans med de hårda bondkvinnorna, brons från solbränna. Mille! Det var han som sjöng det tunga och överväldigande bondearbetet. Det var han som generöst och för alltid lämnade all musik från morgonen och kvällens gryningar, de många färgade regnbågarna, blommans fräschhet. Alla de extraordinära vanliga.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (1 votes, average: 5,00 out of 5)