På skörden. Sommar – Alexey Venetsianov

På skörden. Sommar   Alexey Venetsianov

Målningen ”On the Harvest. Summer” tillhör de mästerverk som har varaktigt värde och ger idag publiken ett genuint estetiskt nöje. Detta är ett riktigt ryskt landskap; det är i den här bilden naturen presenteras för konstnären, enligt dikterens ord, som ”ett fristad för lugn, verk och inspiration.”

Handlingen i målningen ”On the Harvest” är hämtad från vardagen. A. G. Venetsianov var emellertid den minst intresserade av att skildra detta liv i sin vardagliga aspekt, och denna slutsats bekräftas av den fullständiga frånvaron av hushållstillbehör på duken. Bilden har undertexten ”Sommar”, som perfekt uttrycker den allmänna stämningen i hela verket.

Varm juli eftermiddag. Naturen tycktes stå stilla i sin högtidliga fred: luften är fortfarande varm, tjock mörk gyllene råg kommer inte att röras. Åskådaren hör denna ringande tystnad som regerar över fälten. Himlen steg högt över den jämna jorden, och på den ”någon slags tyst molnspel” äger rum.

När vi först tittar på bilden ser vi bara en bondekvinnas figur, och först då märker vi andra skördares bakgrund. De är hängda i den heta luften och verkar lösa sig i det oändliga utrymmet. Intrycket av luftens enorma omfattning, fältenas längd skapas av växlingen av planer som går tillbaka till de kuperade horisontlinjerna som stiger en efter den andra. Inte konstigt att många konstkritiker noterar att målningarna av A. G. Venetsianov är genomsyrade med en enda rytm som musik. I duken ”On the Harvest. Summer” utspelas huvudmotivet i förgrunden och upprepas sedan rytmiskt flera gånger, som en refrain i en låt.

Lugna och naturligt, räta sin ansträngda rygg, sitter en kvinna och sätter en segel bredvid henne. Hennes ståtliga, ståtliga figur, höljd i tät varm luft, är upplyst av middagssolens heta strålar.

En bondekvinna som matar ett barn som klamrar fast vid henne, sitter i profilen mot betraktaren, på en dais, varifrån en utsikt öppnar sig på de gränslösa fälten – som är generöst dränkt i solen, sedan något skuggad av silvervita moln. Trots att en bondkvinna sitter på en hög plattform, som om hon dominerar allt omkring sig, är hon organiskt kopplad till landskapet och handlingen som sker med band av oskiljbar enhet.

Men naturen i målningarna av A. G. Venetsianov är inte bara en arena för mänskligt arbete, den fungerar inte som våld mot naturen och snedvrider dess naturliga utseende. Ur konstnärens synvinkel är mänskligt arbete en fortsättning av naturens liv, med den enda skillnaden att den förvandlas från spontan till rationell. Och människan framstår därför som naturen som förstår sig själv, i denna mening är han ”skapelsens krona”.

Bakgrunden är vackert skriven – ett fält med kakor och reaperfigurer, och ovanför dem är en hög himmel med smältande moln. Solen är bakom en bondekvinnas rygg, och tack vare detta är hennes ansikte och de flesta figurerna skuggade, och detta gör det möjligt att generalisera formerna och avslöja rena och släta linjer i hennes silhuett.

A. G. Venetsianov hade en sällsynt poetisk gåva, han kunde hitta poesi i en persons dagliga bekymmer och problem – i hans arbete och liv. De ord som Gogol talade om A. S. Pushkin är fullt tillämpliga på honom. Liksom Pushkins verk, ”där den ryska naturen andas in honom”, så kan A. G. Venetsianovs målningar bara förstås av dem vars själar bär rent ryska element, till vilka Ryssland är deras hemland, vars själar är… försiktigt organiserade och utvecklats i känslor. ”