Konstnären ägnade också den här bilden till Grekland – det fanns en egen ”Guernica” – ön Chios, då de turkiska janissarierna skars ut utan synd för både barn och äldre. Han skrev i sin dagbok: ”Jag bestämde mig för att skriva en scen för salongen på ön Chios”. Detta verk är fullt av sant, fantastiskt drama.
Grupper av döende och fortfarande fulla krafter av män och kvinnor i olika åldrar, från det idealiskt vackra unga paret i mitten till figuren av en halvgalen gammal kvinna som uttrycker ultimat stress, och en ung mamma som dör bredvid henne med en baby i bröstet är till höger.
I bakgrunden är en turk, som trampar och hugger människor, bunden till hans hästs borr, en ung grekisk kvinna. Och allt detta utvecklas mot bakgrund av ett dyster men lugnt landskap. Naturen är likgiltig med snidning, våld, mänsklighetens förföljelser. Och människan är i sin tur värdelös före denna natur.
Färggen på bilden är ljus och samtidigt mycket sonorös – turkosa och olivfärgade i figurerna av en ung grekisk och grekisk kvinna, blågrön och vinröd fläckar av kläder från en galen gammal kvinna. Bilden har väckt en stor uppståndelse i det franska samhället.
Delacroix kallades en galning, bilden kallades grå, läskig, onödig, att den bara kan skrämma. Författaren Stendal sa att övernaturlig sorg och mörker råder i filmen. Men desto högre allmänheten blev rasande, desto starkare var önskan att se bilden och desto mer spridit Delacroix berömmelse.
(1 votes, average: 5,00 out of 5)